Kundaliniyogan och jag

Det har tagit tid att formulera mig. För det handlar om så mycket mer än ord. Jag har inte velat skriva ur affekternas och spekulationernas katakomber.

Att vara kundaliniyogi just nu är att stå mitt i ett oväder. Vi behöver deala med det faktum att Yogi Bhajan, som utformat just denna gren av kundaliniyogan, missbrukat både sin status och även utsatt ett antal kvinnor för övergrepp. Vi vet inte vidden och mycket kommer vi kanske aldrig att få veta. YB är död sedan 16 år. Kring detta finns också ett mer eller mindre systematiskt mörkande i de organisationer han grundade, samt uppenbarligen sjuka hierarkiska konstellationer. Många frågor finns också kring vilka källor YB hade i sin undervisning, som gör att kundaliniyogan befinner sig i en omformning av mindre eller större mått. Det är så mycket vi inte vet och nu kommer hela tiden nya saker ut i ljuset. Opartiska utredningar är igång och det är många som påbörjat nystandet och utredandet av allt detta. Vi behöver stötta dem.

Det som lyfts extra mycket är problematiken kring att ha satt Yogi Bhajan på en piedestal, hållit honom som en guru. Blint följt och litat på honom. Det är för mig främmande – att jag skulle överlämna mig helt och fullt till en högst mänsklig individ och överge mig själv. För mig innebär ‘guru’ rörelsen från mörker till ljus, från okunskap till kunskap. Och den gurun finns endast och enbart inom mig själv. Däremot behöver jag en lärare, någon som hjälper mig med vägriktningen och visar mig tekniker. Det behöver vi alla.

Allt detta skapar turbulens, tvivel och frustration. Jag har gått från uppgivenhet, ilska och sorg till att slutligen ha landat i vad som är mitt ansvar och vad jag kan göra. Och allt börjar hos mig själv, i min hängivenhet till yogan och fortsatta dagliga arbete med att hållas i min neutralitet.

Kundaliniyoga är så mycket mer än YB. Det är tekniker som fanns innan han började förmedla dem. Han var obestridligen en kanal för dem – det är ett konstaterande, inte ett försvar. Det som däremot nu förändras är att hålla YB som den enda källan. Det är dags att istället ta tillbaka ursprunget och en gång för alla reda ut vad som är vad. För kundaliniyogan är i förändring, det är säkert, och det är också så självklart att det sker nu 2020 i en tid då gamla patriarkat rasar och allt äntligen får den transparens, som för länge sedan borde ha funnits!

För mig finns inget tvivel överhuvudtaget inför min yoga. Den är så beprövad, den är så befäst. Jag, och många med mig, hade inte varit dem vi är idag utan kundaliniyogan. Det är en samling djuplodande, självrannsakande och stärkande tekniker. Jag hade för länge sedan slutat om jag inte upplevt både hos mig själv och så många andra vilken kraft det handlar om. För i början var jag verkligen inte frälst! Jag ryggade inför turbanerna, de vita kläderna, alla mantran och till synes märkliga livsstilar. Kändes som att jag var inne och nosade på en sekt (vilket också är något som ventileras brett just nu). Ändå drogs jag något enormt in mot kärnan. In mot det jag såg bortom de yttre attributen. Det som jag hittade när jag satt i meditationerna och kände hur nycklar vreds om, förlösande tårar rann och hur jag alltmer hittade ‘mig’. Blev starkare inifrån ut. Aldrig tidigare hade jag upplevt något sådant i min yoga. Inte i mitt liv överhuvudtaget.

Jag uttalade motstånd mot både turbaner, vita kläder och en del uppenbara sikhiska inslag i kundaliniyogan från dag ett, men istället för att bara vara motvalls skapade jag egna erfarenheter. Jag testade turban, men det var inget för mig. Jag hade helvita kläder i yogasammanhang, men håller idag en enkel dämpad färgskala när jag undervisar för det ger mig en skön neutralitet. Jag har lärt mig mer om sikhismen och vet var jag står, och fortsätter skala bort det som inte känns okej. För än en gång – det handlar om mig! Väljer jag att gå igång på drama och löst prat, och väljer jag att prata högt om sådant jag egentligen inte vet något om, så blir det lätt fel. För mig är det så viktigt att ta ett steg tillbaka och se vad som är sant. För mig har kundaliniyogans tekniker varit outstanding, de har lyst så tydligt genom allt tvivel, särskilda kläder och märkinnerligheter. När jag skalat ner till det sanna, Sat Nam, så har det varit som att sätta glasögonen på näsan och slippa kisa. Så tydligt.

Därför är det så självklart att jag inte bara kan lämna min yoga som den är idag, överge mitt själahem, för att världen ruskas om och ingenting riktigt var som vi trodde. För att en man inte var den vi trodde. För att det finns de som utnyttjat situationer och skapat luftslott. Nej, jag fortsätter gå hem till mig själv. För ingenting har förändrats i mig. Min yoga är mer stabil än någonsin – det är så den arbetar, den symboliserar räddaren och ankarplatsen, och är det enda konstanta.

Ja, kära medyogi, i allt detta känner jag mig också uppriktigt sorgsen över en del fula påhopp, hårda ord och “vad var det jag sade?” som hittas i kommentarsfält och inlägg. Det leder ingen vart, gör bara skygglapparna större. Odla istället fortsatt respekt för din yoga och för dina yogavänner. Det är nu vi ska förenas, inte särskiljas ytterligare för att vi håller till i olika traditioner. Det är nu vi ska lyfta våra händer och öppna våra ögon. Finnas för varandra. Stötta och se bortom olikheterna. Vi må ha olika upplevelser, olika sanningar och vi må tycka ett och annat, men i hätskheten finns inget sant växande. Den enda grogrund som räknas är den där vi fullt ut ser varandra, ser teknikerna och inte fastnar blint i det som är runtomkring.

Sat Nam, 4 mars 2020.